Tänkte berätta mitt häst liv för er nu. Jag tror inte många av er läsare ens vet vad jag haft för hästar innan. (: Så tar allt från början.

Enda sedan jag var jätte liten har jag vart galen i nästar. Min mamma hade själv hästar som ung och även mina fastrar och kusiner. Det var självklart att jag skulle bli häst tjej. Som treåring började jag knatteridningar på Morf i Motala. Jag red där tills jag kanske var sex år(?). Efter det började jag på Nyckelby. Där jag red i många år och lärde mig så otroligt mkt. Jag red lite extra då och då. Sommaren jag vart nio fick jag mig en sommarhäst som hette Hart of Stone. Han var ett femårigt nykastrerad russvalack. Vi kanske skulle köpt honom men jag hade honom endast under sommaren då han var för svår för lilla mig. Dock vart han skadad under tiden, han fick en tag i benet.. Efter det fortsatte jag som vanligt på ridskolan och fick mig även en medryttarhäst som stod i stallet vi hade Hart i, mammas kompis stall. Den lilla hästen hette Vild Vittra och var ett busigt litet russ hon oxå. När men när jag blev 10 år så frågade min ridlärare mig om jag ville komma på hennes ridläger, men dock hade jag ingen häst. Då man var tvungen att ha privathäst. Men en tjej som red i min grupp hadde en C-ponny som hon inte kunde rida längre och som var till salu erbjöd dom mig! Jag blev så glad. Vi åkte och provade henne några gånger innan osv. Och sedan hade vi en ett underbart ridläger med massa nya vänner + jag hade med mig en häst hem. Jag hade henne i ca ett halvår, sedan blev jag förstor.. Hon hette Sörgårns Carrie. Hon var nått av det vackraste jag sett. Kritvit Welshponny, en riktig sagoponny. Efter det ville jag aldrig ha en egen häst igen för jag ville inte lämna dom ... Så jag red på ridskolan igen. En dag när jag var runt 11 år, tävlade jag på klubben med några hästar. Hade mammas gamla kompis kommit fram och börjat snacka med mamma. Så hade hon frågat om vi ville ha deras D-ponny på foder. Och självklart ville jag det direkt endå. Vi åkte ut och kollade på honom. Och jag har aldrig sett något så vackert i mitt liv, det var Miramis! Han var ett arabisktfullblod, flugskimmel med små ljusbruna prickar. Han var ca 1,45cm. Han var lika gammal som mig, 11år. Dock var han ganska omusklad osv. Men vi tog hem honom. Åren gick, vi flyttade stall, vi blev bättre och bättre. Dock var han ganska rädd för att hoppa. Tro mig han kunde men han var rädd. Han hade ingen bra bakgrund från Polen. Men vi började lita mer och mer på varandra. Vi tävlade i laget och fick lite placeringar och rosetter. Sedan började vi träna på Nyrk för Ingrid. Allt gick mkt bättre. Han hoppade ALLT jag styrde honom emot, han litade på mig till 100. Från att ha varit livrädd för så mycket saker till att kunna lita på människor så bra igen, det var otroligt att få lära känna en så personlig häst. Han var nått speciellt. Men senare kom vi upp på 1,10cm banor och hoppade enstaka 1,20cm. Vi skulle precis starta vår första LB men han soldes... Efter fyra underbara år var det dax.. Det var det hemskaste jag gjort i hela mitt liv. Han var mitt liv! Det gick väldigt fort, han var ute på anons i kanppt en vecka, han var borta efter två. Jag trodde aldrig jag skulle hitta en häst som kunde fylla tomrummet efter honom. Och det finns ingen som kan det heller. Det var där Pamela kom in. Även om jag älskar Pam lika mkt som jag älskade han kmr han alltid var nått speciellt för mig, han är ju trotsalt den helt otroliga Miramis!






Där i mellan har jag ridit en massa andra hästar, vi hade en massa shettisar oxå. Red även mammas kompis storhäst Marchall. Mött många trevliga hästar genom åren.